Så var det nytt år. Ett nytt blad och möjligheter att lämna det gamla som gått. Mitt mål för nästa år är att ta bättre vara på tiden. Att hinna reflektera mer och vara mer i stunden. Och vad symboliserar inte det bättre än en stubbe. En grön, snäll och vilsam stubbe som välkomnar en att sitta ner en stund.Grön och välkomnande

Valvgatan i Uppsala

Galet vad skönt att ledigheten snart är här. Så värdefullt och uppskattat. Bara en enda dag kvar. Ett av mina mål för nästa år är att låta akvarellerna få vara med här. Och för att inte tänka att nästa år då ska jag minsann börja, så börjar jag istället nu. Tänker att det blir mindre som ett löfte då.

Den tidiga våren kan vid en första anblick upplevas som ganska mörk och färglös. Men samtidigt så har den ett sådant ljus. Och på samma sätt som den är ett gränsland mellan det mörka och det ljusa så är den också ett gränsland mellan det kalla och det varma. Jag längtar så jag håller på att spricka efter värmen, och växlar mellan hopp och förtvivlan när kylan biter och växlarna på cykeln fryser strax efter att man trott att värmen nog allt var på gång. Men nu, när vitsipporna kommer, nu vet jag att det snart ändå kommer, tiden när axlarna äntligen kan få slappna av och slippa att dra upp sig i den envisa nordanvinden. 

Det var så evinnerligt länge sedan som jag skrev en rad här att jag nästan glömt hur det går till. För mycket har hänt, dagarna har gått fort och jag har hamnat efter på många plan. Men istället för att tänka att jag är ringrostig så väljer jag att tänka ringfrostig. För frosten smälter ju snabbt så fort solen lyser på den. Och så tänker jag att det kan få bli nu med solljuset ovh våren.

Visar här en bild från en av de få fotodagarna som det blivit denna vinter. Nu tänker jag att det ska få bli fler av den varan framöver,  nu när jag känner att fötterna börjar landa allt stadigare på marken igen. Kram