Vattenslipade hällar och havets horisont i Öregrund. Allt sedan jag var liten och för första gången som inbiten inlandsandskrabba fick chans att se havet så har det väckt något särskilt i mig. Jag mår bara bra helt enkelt. Kanske är det därför som jag någon gång nu och då känner att jag bara måste få åka dit om så bara för en stund. Och den plats som jag lättast kommer ut till då är vid Öregrund. Visserligen ligger Gräsö där och skyddar mot det riktigt stora öppna havet men man kan åndå se den om man tittar norrut. Horisonten. Vad är din känsla för havet? Längtar du dit?